I förra inlägget skrev jag om vikten av att fixa allt som går redan innan soundcheck. Allt för att soundchecken ska bli så effektiv, meningsfull och ge förutsättningar att skapa bra scenljud och publikljud.

I det här inlägget kommer du att lära dig vad du ska fokusera på under soundcheck. När du har läst det här inlägget kommer du att veta...

Effektiv soundcheck

Håll isär repetition och soundcheck. Soundchecken är till för att:

• ställa in ett bra ljud på varje enskilt instrument
• hitta och identifiera eventuella problem med tekniken, akustiken eller instrumentet
• få till ett bra scenljud
• få koll på att det finns goda möjligheter att skapa ett bra utljud under konserten
• få musikerna att känna sig nöjda med scenljudet och trygga i att du tar hand om ljudet, så att de kan fokusera på sina uppgifter – att spela, sjunga och uppträda.

Volymbalans på scenen - Mindre är mer

Det är viktigt att scenljudet är bra balanserat och inte för starkt. Först då finns det möjlighet att skapa bra ljud både på scenen och ut till publiken.

Många problem grundar sig nämligen på att några instrument är för starka på scenen och då hör du inte sig själv eller så hör du bara sig själv. Genom att hela tiden höja det som inte hörs startar du en negativ spiral som slutar med att allt blir så starkt att det bara blir en enda gröt av allting i lokalen.

Spelställen för förstärkt musik har tyvärr ofta ganska dåliga akustiska förutsättningar och en ökande volym gör att lokalens akustiska problem framträder tydligare.

För stark volym på scenen ökar också risken för rundgång genom att de ljudsvaga instrumenten (som till exempel sång) behöver förstärkas extra mycket och till slut uppstår rundgång.

Trummorna kan ofta vara för starka redan utan förstärkning. Många gånger kan det ändå vara berättigat att ha med trummorna ut i PA:t för att få “det rätta soundet” men oavsett vilket kan trummorna behöva skärmas av. 

En väg till ett bra scenljud i mindre lokaler är att först skapa en bra balans mellan trummor och elförstärkta instrument på scenen.

Det går alltid att öka volymen på dem från mixerbordet men är det för stark volym från förstärkarna på scenen så kan du inte minska volymen från mixerbordet.

Det bästa scenljudet

Lite repitition från första kapitlet: Scenljudet är allt ljud som alstras på scenen.

Scenljudet kommer främst från tre olika ljudkällor.

1. Akustiska instrument (till exempel trummor, saxofon eller sång).
2. Högtalare som hör till de elektriska instrumentens förstärkare (till exempel elgitarrförstärkarens högtalare).
3. Medhörningshögtalare med en mix av instrument/sång från mixerbordet.

Därtill påverkas scenljudet även av lokalens akustik och indirekt ljud från front of house-högtalarna.

Punkt ett och två kan ljudteknikern inte påverka från mixplats. Punkt ett är svår att påverka överhuvudtaget eftersom akustiska instrument har den volym de har.

Scenljudet påverkar publikljudet ur två aspekter.

1. Musikerna spelar oftast bäst när scenljudet är bra.
2. Eftersom publiken hör en blandning av scenljudet och ljudet från front of house-högtalarna, blir publikljudet bäst om scenljudet också är bra.

Det bästa scenljudet banar alltså väg för det bästa liveljudet

Med risk för att bli tjatig upprepar jag: för starkt scenljud och/eller obalans mellan instrumenten på scnen skapar dåligt ljud även för publiken. I mindre lokaler blir det lätt ett problem eftersom scenljudet är en stor del av publikljudet. På en arena däremot har scenljudets styrka och/eller obalans en mycket liten eller ingen direkt inverkan på publikljudet.

Så ju mindre lokalen är desto större betydelse har scenljudet för publikljudet. Tänk så här: Du tillför PA-ljud till scenljudet för att skapa ett bättre och mer balanserat totalljud.

För att kunna göra det är det viktigt att scenljudet är bra balanserat utan PA och att det inte är allt för starkt. Om scenljudet tar över ljudet ut till publik kan du inte längre kontrollera ljudet från mixplats. Det som är för starkt på scenen kan du inte göra något åt från mixplats.

Justera kanal för kanal på mixerbordet

När ni har fått till lagom volym och bra balans på scenen är det dags att börja soundcheck med att justera varje kanal/instrument för sig, ett i taget. 

Låt  varje musikant spela, en i taget, och justera gain, equaliser och eventuell kompressor på varje kanal för sig. Försäkra dig om att rätt person spelar på instrumentet, det vill säga den person som ska spela instrumentet under konserten. Ibland har det hänt mig att någon annan går upp och "provar lite" för att det är kul att spela på ett annat instrument än ens eget. Men alla har sin unika spelstil, så vem som spelar påverkar naturligtvis ljudet.

Det här lägger du ut i medhörningen direkt

Alla elektriska instrument som inte har egen förstärkare på scenen lägger du förstås ut i deras egen medhörning det första du gör, annars hör de ingenting. Även sång och akustiska instrument kan du lägga upp lite medhörning på redan nu. I det här läget räcker det med att du lägger ut dem i deras egen monitor (om du har fler än en).

Det är bra för hörbarheten av sången (för sångaren) om du kan hålla sångmonitorn ren från andra instrument och (vid behov) lägga ut dem i andra monitorer istället, till exempel i ett sidefill.

Kan du hålla medhörning så här enkel så är det ofta mycket vunnit. Ofta behövs dock lite mer. Mer om det när det blir dags att sätta ihop mixen (se nedan).

Så ställer du in ljudet

Att ge råd om ”hur rattarna ska ställas in” är alltid vanskligt eftersom det är så många faktorer som spelar in:

• alla instruments unika karaktär
• mikrofonval och placering
• utrustningens sätt att bearbeta och återge signalen
• musikstil, sound och smak
• erfarenheter av vad som fungerar och vad som inte gör det.

Jag ska ändå drista mig till att ge dig generella förslag utifrån mina egna erfarenheter som går att använda som utgångspunkt, om du så önskar.

Det kan inte nog betonas att alla kommande förslag på hur ljudet bör ställas in, bara ska ses som riktvärden att utgå ifrån. Till syvende och sist måste öronen avgöra om det låter bra eller inte, oavsett vilket visuellt värde som är inställt. Låter det bra så är det bra!

Här tar jag bara upp elementära grundregler som gäller för de flesta instrument. För mer specifika råd om varje instrument rekommenderar jag mina e-böcker i Liveljudsserien - Bästa liveljudet instrument för instrument och min bok Jakten på det perfekta PA-ljudet.

Valet av mikrofon spelar roll

Mikrofonval och placering har stor betydelse för ljudet och det gäller i synnerhet akustiska instrument.. Under soundcheck är det inte bara möjligt utan en första åtgärd att prova en annan placering eller byta mikrofoner för att hitta det ljud man söker.

Gainen - mixerbordets viktigaste funktion?

Gainen ska justeras så starkt som möjligt utan att det distar. För att snabba upp arbetet kan du be musikanterna att de bara spelar det starkaste partiet i en låt när du ställer gainen under soundcheck.

Tänk på

• att det gärna spelas lite starkare när själva konserten väl har börjat, så justera gainen lite för svagt (ter till sex decibel) under soundcheck så brukar det bli lagom när konserten väl har börjat.
• att det hörs tydligt när sång och akustiska instrument distar så var försiktigare med gainen där.
• att instrument med stor dynamik måste ges utrymme för peakar (nivåtoppar).
• att trummor och percussion får blinka till lite ibland på peak-lampan.
• att justerandet av equalisern fodrar en inverterad kompensering av gainen. Med andra ord: en ökning på equalisern kräver en sänkning av gainen, och tvärtom.

Använd hipass flitigt

Hipass är i första hand till för att ta bort lågfrekventa störningar som gör basfrekvenserna otydliga och odistinkta. Exempel på sådant kan vara scenresonans, brum från elnätet, läckage från basiga instrument, fläktljud, vindens ljud, med mera.

Hipass används därför normalt på alla instrument som har sin lägsta ton över hipassfiltrets gränsfrekvens.

Ställ in det så att det skär under det aktuella instrumentets grundton. Det ger ett tydligare basregister. Om hipassfiltret inte har justerbar gränsfrekvens, skär det ofta under 100 hertz. Då bör du inte använda det  på lågfrekventa instrument som till exempel baskagge och elbas.

I andra hand kan hipass användas för att göra instrumenten mindre basiga om det behövs men ofta tar den för kraftigt eller för långt ner i basen varvid det oftast är bättre att använda den vanliga baskontrollen eller ett svepbart filter på equalisern för detta ändamål.

Har du följt mina råd så har du redan innan soundcheck ställt in hipass på de kanaler som du tror kommer att behöva det.

Hitta rätt frekvenser med equalisern

Equalisern bör användas sparsamt – jobba med mikrofonval och mikrofonplacering i första hand. Som nybörjare är det lätt hänt att vrida för mycket på equalisern. Det bästa är om du inte behöver röra equalisern alls (utom möjligen användandet av hipass).

Om equalisern inte behöver användas så stäng av den med in/out-knappen. Det kortar signalvägen vilket ger mindre brus.

Börja med att lyssna. Ställ dig frågan vad som inte låter som du har tänkt dig. Försök sedan höra vilket frekvensområde det handlar om. Skär först ganska kraftigt och vrid sedan på frekvensratten. Lyssna och finjustera frekvenskontrollen tills du hör att equalisern gör bäst verkan. Avsluta med att finjustera hur mycket du ska skära. En variant är att först boosta medan man letar rätt frekvens. När man prickar rätt brukar det höras med önskvärd tydlighet. Skär där då!

När man justerar equalizern är det viktigt att komma ihåg att varje förändring påverkar ingångsnivån. En förändring i något register kräver därför en inverterad kompensation med gainen (en boost i något register kräver en sänkning av gainen och vice versa).

Har du problem med rundgång ska det i första hand lösas med en genomtänkt placering av mikrofon och högtalare, i andra hand med en masterequaliser. Endast i undantagsfall bör kanalens equaliser användas för detta ändamål, till exempel när det bara är en kanal som ger rundgång trots genomtänkt placering och optimal masterequalisning.

Skapa plats — tänk tvärt om

Skapa plats för sång och alla instrument i ljudbilden genom att ge dem sin egen plats i frekvensregistret med kanalernas equalisrar. Tänk tvärtom. Det är kanske inte för lite bas, det kanske är för mycket diskant? Dämpa (skär) hellre i de frekvenser som maskerar det du vill ha fram, istället för att förstärka (boosta) de frekvenser du vill ha fram. Tänk också på att sprida ut ljuden i bredd- och djupled med hjälp av panorering och effekter.

Sammanfattning av allmänna tips för inställningar av equalisern:

• Använd en masterequaliser för rundgångar.
• Skär hellre än att boosta i första hand. 
• Boosta olika instrument i olika frekvensområden. Det motverkar att instrumenten konkurrerar om plats i ljudbilden.
• Hitta instrumentets karaktär och boosta lite där. Försök inte ta fram något som inte finns i instrumentet.
• Stäng av eq:n (bypass), hellre än att låta signalen gå genom en nollad equaliser (om det ändå låter bra utan).

Reverb och andra effektprocessorer

På effektsidan gäller det att se till att inte allt har lika mycket reverb utan man bör söka en balans mellan ”torrare” (mindre effekt) och ”våtare” (mer effekt) ljud. Med reverbet placerar du ut och separerar instrumenten i djupled.

Var försiktig med reverb på lågfrekventa instrument. Basen är det område som brukar vara längst efterklang på i lokalen (beroende på att den inte låter sig dämpas av ”normal” inredning) så ytterligare reverb i basen grötar ofta ihop ljudbilden. Skär gärna i basen på effektreturerna eller i reverbet, för att inte få med ”bas-slask”.

Kortare reverb (0,8–1,5 sekunder) kan passa på trummor och instrument som spelar intensivt. Längre reverb (1,5–4 sekunder) kan passa på sång, stråkar och ibland brass.

Jag brukar undvika att lägga ut reverb i medhörningen därför att det ökar risken för rundgång och det grötar lätt till ljudet på scenen som kan vara nog så stökigt ändå. Ofta får man tillräckligt med reverbsvar från FOH-högtalarna och lokalen.

Komprimera för att hålla nivåerna i schack

Det är också vanligt att koppla in kompressorer på grupper av instrument (som är subgrupperade). Till exempel kör, blåssektion, trummor med mera. Ibland kan en masterkomprimering se till att ljudet inte blir för spretigt.

De tre huvudkontrollerna på kompressorer är: ratio, threshold och output. Om det finns justerbar attack och release kan det vara en fördel om det finns tid att ställa in dem ordentligt men ofta fungerar eventuell autofunktion för dessa parametrar klart godkänt.

Tänk så här med ration:

• Ju tätare musik desto högre ratio och tvärtom.
• Ju större dynamik desto högre ratio och tvärtom.
• Ju mer akustiskt och naturligt det ska låta desto lägre ratio.
• Ju mindre komprimeringseffekt man vill höra desto lägre ratio.
• Ju transparentare ljud kompressorn har desto högre ratio går att använda utan att det hörs.

Fortsätt med att ställa threshold på noll och så vrider du åt vänster (sänker nivån för var kompressorn ska börja komprimera) tills du tycker att det börja låta för komprimerat, vrid då tillbaka lite.

När kompressorn tar väldigt mycket säger man att den pumpar. Det låter som volymen åker hiss upp och ner mellan bakgrundsljud och förgrundsljud. Ibland eftersträvas detta extrema ljud på till exempel trummor. För att komma till rätta med det får kompressionen minskas och/eller attack- och releasetiderna justeras bättre.

Outputen justeras så att utgående nivå matchar ingående nivå. Det innebär en större eller mindre ökning av outputen eftersom komprimeringen ”trycker ner” signalen. Jämför nivåerna med bypass-knappen och öronen och/eller input-/output-mätare på kompressorn.

Limitering

Limitering används ofta i kombination med komprimering. Det kan vara behövligt på grupper av instrument till exempel kör, trummor, brassektioner med mera, men ibland även på enstaka instrument som till exempel sång.

En masterlimitering håller signalen inom oskadliga nivåer för utrustningen och/eller för öronen. Limiteringen påverkar naturligtvis inte det akustiska ljudet från instrumenten, som för en del instrument kan nå upp till (för hörseln) skadliga nivåer redan utan förstärkning.

Panorering efter den visuella scenbilden

Panoreringen påverkar normalt bara front of house och alltså inte medhörningen. Undantag finns för till exempel sidefill eller in-ear monitor men då har de ofta sina egna panoreringar eller två volymkontroller, en för vänster och en för höger sida (av scenen eller öronen för in-ear).

Med panorering placerar du ut instrumentet i breddled. Instrumentets fysiska placering styr i hög grad panoreringen. Grundregel ett är att det bör låta där instrumentet befinner sig. I vissa fall kan det bli extra naturligt om du följer med i eventuella förflyttningar på scenen. Instrument utan akustiskt ljud på scenen (t.ex. en synt) skulle rent teoretiskt kunna panoreras fullt åt höger även om synten står längst ut på vänster sida. Men det bör finnas starka skäl om man ska panorera ljudet åt ett annat håll än den visuella scenbilden.

Grundregel två är att det ska finnas en balans mellan höger och vänster sida – samma intensitet på båda sidor. När ena sidan tar överhanden säger man att stereobilden kantrar.

Här följer tre panoreringstips.

1. Leadsång, bas, baskagge, virvelkagge och soloinsatser i mitten.
2. Stereomickning eller stereosignaler från syntar, musikspelare etc. panoreras åt var sitt håll. Hur brett får avgöras från fall till fall men färdiga signaler, till exempel från en musikspelare, panoreras normalt fullt ut åt varje håll. Vanligen panoreras centrerad stereo (det vill säga lika mycket åt var sitt håll) men det är också möjligt att förskjuta ett instruments stereobild åt endera hållet. Då bör det finns något annat instrument som balanserar upp det åt andra hållet.
3. Övriga instrument får balansera stereobilden. Hur det ska panoreras beror därför på vilka instrument som finns med och vilken roll de har. Två kompgitarrer, till en grund av trummor och bas, panoreras vanligen åt varsitt håll. Men en kompgitarr kan även balanseras upp av en synt som ”lägger mattor” på andra sidan.

Jag vill dock varna för överdriven panorering. Om några instrument bara kommer från ena högtalaren kan det leda till att publiken som befinner sig vid sidan av det optimala lyssningsområdet inte hör alla instrument.

Volymen

Volymen justeras så att en bra balans uppnås mellan de olika instrumenten. I mindre lokaler måste totalvolymen minst vara sådan att de ljudsvaga instrumenten kan höras över det akustiska ljud som de ljudstarka instrumenten producerar. Om detta upplevs för starkt måste någon form av akustiskt dämpning och/eller avskärmning till för att komma till rätta med ljudnivån. Ju större och akustiskt bättre lokal desto friare är man att ställa totalvolymen på önskad nivå (både starkare och svagare).

För de enskilda instrumenten gäller att hålla reglarna runt nolläget för att upprätthålla gainstrukturen och för att lättare kunna göra finjusteringar (eftersom reglarna är finare graderade runt nolläget).

Istället för att öka volymen på instrumentet som inte hörs, kan du lyssna efter vad som överröstar det och minska volymen lite på de instrumenten istället. Det är lätt hänt att fler och fler reglar börja närma sig sitt maximum (ofta +10 dB) med distorsion i masterns summaförstärkare som följd. Att öka volymen på ett enskilt instrument är balansmässigt samma sak som att sänka alla andra. Det är ofta en onödigt drastisk åtgärd – det är sällan alla andra instrument behöver vara svagare för att ett ska höras bättre.

Ett annat alternativ till att öka volymen på ett instrument, kan vara att boosta lämpliga frekvenser (ofta runt 2–4 kilohertz) på det instrument som ska höras mer. Du kan också prova med att skära vissa frekvenser för det/de instrument som du har kommit fram till överröstar det instrument du vill ska höras mer. Ibland kan en kombination av ovanstående åtgärder behövas, för att komma dit man vill.

Det är förhållandevis enkelt att ställa in en grov balans mellan de olika instrumenten men det som får allt att falla på plats är de små finjusteringarna om en till tre decibel. Det kan göra underverk för helheten men det krävs övning och erfarenhet för att höra vad som behöver göras.

Det är viktigt att komma ihåg att regelns läge inte är statiskt. Tvärtom: för att uppnå det bästa ljudet måste du ständigt vara beredd att ändra reglarnas läge efter vad som händer i musiken och med den akustiska styrkan. Detta gäller förstås alla kontroller vid mixplats. Inget är inställt för hela konserten, då skulle du vara överflödig under konserten.

Så sätter du ihop medhörningsmixen

När alla instrument som har kanaler på mixerbordet är klara är det dags att sätta ihop mixen.

Front of house och monitor samtidigt?

Såvida du inte har ett extra mixerbord bara för monitor, så är inställningarna (för gain, equaliser och eventuella kompressorer) samma för både medhörningen och front of house. Därför lyssnar du i första hand på front of house, när du soundcheckar kanal för kanal. Det som låter bra ut där brukar också låta bra i medhörningen. Dessutom påverkar front of house och medhörning varandra.

Musikanterna kan uppleva ljudet på scenen som ”torftigt”, när de inte får någon återkastning av front of house-ljudet. De kan också uppleva att det blir ”brötigare” när  front of house-ljudet kommer med. I alla händelser blir det en skillnad för musikerna. Om den upplevs negativ måste den kompenseras i efterhand.

Nackdelar med att ställa in medhörning och front of house samtidigt är att det är lätt att mixa kompet för starkt och det tänker man kanske inte på förrän det är dags för sången, som helt enkelt får svårt att tränga igenom (utan att det blir rundgång eller olidligt starkt).

Det kan också vara svårt för front of house-teknikern att avgöra scenljudets balans och påverkan av ljudet ute i lokalen. Det går att avhjälpa genom att dra ner volymen på, eller stänga av,  front of house-ljudet en stund. Vidare kan musikanterna bli lurade av att mycket  front of house-ljudet återkastas till dem i en tom lokal – när publiken anlänt kan en stor del av FOH-ljudets återkastning försvinna, därför att publiken fungerar som absorbenter.

Låt därför bandet testa scenljudet utan front of house, minst en gång under soundchecken.

För ett ordinärt rockband kan du börja med att låta trummor och bas spela tillsammans.

Basisten och trummisen behöver höra varandra bra för att kunna spela riktigt tajt ihop. Om det inte räcker med att basförstärkaren står nära trummisen på hi-hat-sidan, så lägg ut elbasen i trummonitorn också.

Basisten å sin sida kan vara betjänt av baskagge i sin monitor, för att kunna följa trummisen så bra som möjligt.

Ta sedan med leadsången redan nu.

De flesta musikanter behöver, eller vill, höra sången i medhörningen, oavsett vad de själva spelar för instrument. Börja alltså med att lägga ut sång i alla monitorer där så önskas.

Sångaren behöver också höra något ackordinstrument och/eller melodiinstrument tydligt, för att kunna intonera optimalt.

Det här kan du lägga i sidefillet

Om du har ett sidefill på en liten scen kan det räcka att du lägger ut sång där. Det gör den mer hörbar för alla på scenen, utan att du behöver ”kräma på” så mycket i övriga monitorer. Eventuellt kan du ta med lite av det som alla behöver höra. På större scener behövs mer av allt i sidefillet. Det blir mer som egen PA-anläggning för musikanterna.

Bygg på med övriga instrument, ett i taget. Om du har två gitarrister (eller andra instrumentalister) på var sin sida om scenen, kan du lägga ut vänster gitarrist i höger monitor och vice versa.

Bryt så fort det är dags att ta upp nästa musikant.

Grupper av likartade instrument

I de fall en eller flera grupper av samma (eller likartade) instrument ingår i bandet är det lämpligt att först justera balansen inom den aktuella gruppen av instrument (under förutsättning att de är mickade var för sig) och därefter foga samman instrumentgrupperna (och eventuellt kvarvarande enskilda instrument) till en helhet.

När hela bandet spelar tillsammans går du upp och lyssnar på scenen och går tillbaka till mixplats och justerar det du tycker behövs. Har du ett digitalt mixerbord och kan styra det via en surfplatta, kan du förstås med fördel stå kvar på scenen och göra justeringar.

Därefter bryter du igen och frågar bandet, en i taget, vad de vill ha mer eller mindre av i medhörningen. Vet musikanterna vad de vill ha, försök att ge dem det, om det går. Går det inte så får du förklara varför. Ofta handlar det om att kompromissa. Till exempel om vokalisten och gitarristen delar på ett medhörningssystem, där den ena vill ha mer sång i monitorn om den andra vill ha mindre, går det inte ihop. De måste de komma överens om en gemensam mix, som funkar för båda. Alternativet är att rigga ett medhörningssystem till, om möjligt. Det här bör dock ha klurats ut långt innan soundcheck.

Ibland kan man få veta att ”det hörs inget alls”. Då kan det vara bra att kontrollera om det verkligen stämmer, för i så fall är det något som är fel eller sönder. Oftast hörs det dock rätt bra, det är bara en fråga om hur mycket.

När alla sagt sitt låter du dem spela igen. Bryt och ta en andra frågerunda. Upprepa tills alla är nöjda.

En varning dock ...

Om du lyssnar för mycket på musikanternas önskemål är det lätt hänt att lägga ut alla instrument i alla monitorer, men var lite restriktiv så blir det lättare att få både bra scenljud och front of house-ljud. Varje instrument som läggs ut i monitorerna ökar rundgångsrisken. Allt ljud från monitorerna letar sig in i alla mikrofoner och ”grötar till” både scenljud och front of house-ljud. Det finns alltså flera goda skäl till att inte lägga ut fler instrument än nödvändigt, samt att inte låta varje enskilt instrument bli starkare än vad som behövs.

Visor, jazz och klassisk musik

För visor, jazz och klassisk musik kan det vara bättre, och för vissa konstellationer nödvändigt, att låta alla spela tillsammans med en gång.

I vilket fall som helst rekommenderar jag att du med mixerbordet bygger upp din mix genom att med volymreglarna tillföra ett instrument (eller instrumentgrupp) i taget. Att börja med alla reglar uppe på en uppskattad nivå, eller (ännu värre) en slumpmässig nivå, skapar lätt ett svårtolkat ljudkaos. Det kan vara besvärligt, även för den garvade ljudteknikern, att höra vad som då behöver vara starkare eller svagare.)

I vilket fall som helst rekommenderar jag att du med mixerbordet bygger upp din mix genom att med volymreglarna tillföra ett instrument (eller instrumentgrupp) i taget. Att börja med alla reglar uppe på en uppskattad nivå, eller (ännu värre) en slumpmässig nivå, skapar lätt ett svårtolkat ljudkaos. Det kan vara besvärligt, även för den garvade ljudteknikern, att höra vad som då behöver vara starkare eller svagare.)

Därför ska du ta med sången tidigt

Ta med sången på ett tidigt stadium annars riskerar den att drunkna i trummor och elektrifierade instrument.

Sången är nästan alltid det som går runt först så den starkaste volymen sången kan ha utan att det går runt sätter taket för den totala ljudnivån. Övriga instruments volym får anpassas efter det.

Tänk också på att du kanske inte måste ha sångens volym så starkt som det går. Räcker det med mindre kan det vara bättre. Det är alltid bra att ha lite marginal uppåt att ge på, om det skulle behövas.

Så kan du lösa in-ear-mixen

Att lägga upp mixar till IEM-systemen går till på ungefär samma sätt, men du kan lägga ut lite mer i ett IEM-system eftersom i alla fall de formgjutna propparna isolerar dig en del från omvärlden. Dessutom har du inga rundgångsproblem eller läckage att ta hänsyn till. Annars gäller ofta "mindre är mer" även här.

Möjligheter med medhörning i stereo

En annan skillnad är möjligheten att få medhörning i stereo. Det kräver förstås ett stereosystem och två aux sends per system istället för en.

En bra finess, som många stereosystem har, är möjlighet att skicka ut två monokanaler. Då kan du lägga ut till exempel sång i den ena kanalen och övriga instrument i den andra. Balansen mellan sång och övriga instrument kan sedan enkelt regleras, ofta av musikanten själv via en personlig mixer som hör till IEM-systemet. 

Personlig mixer

En personlig medhörningsmixer gör att alla kan skräddarsy sin egen medhörningsmix utan att blanda in ljudteknikern. Men en personlig medhörningsmixer till varje musikant kräver förstås att alla kan sköta en sådan. De personliga medhörningsmixrarna är oftast konstruerade för i fösta hand digitala mixerbord men det går att oftast använda dem till analoga mixerbord med tillbehör som konverterar de analoga signalerna till tillverkarens digitala nätverksprotokoll. Överförningen sker oftast i vanliga CAT-5-kablar (nätverkskablar). Det finns många tillverkar att välja på till exempel: Presonus, Behringer, Aviom och Allen & heath. 

Mixa in publiken

Om musikanternas har den typ av hörlurar som isolerar dem mer eller mindre från omvärlden, kan du behöva rigga ett par mikrofoner i publikområdet, och lägga ut dem i IEM-systemen.

Vad är lagom stark volym?

Under soundchecken ser du även till att volymen inte blir för stark för publiken. Vad som är för starkt är delvis en individuell upplevelse men det finns också lagar och rekommendationer som reglerar det. 

Begränsad kontroll över ljudtrycksnivån

Även som ljudtekniker har du faktiskt begränsad kontroll över ljudtrycksnivån. i alla fall under konserten. Trots att du har en massa volymreglar på mixerbordet är det inte bara att dra ner dem och tro att det blir ”lagom” volym för det. Om man drar ner t.ex. masterreglarna en bit så kommer det mindre ur front of house-högtalarna, det är sant, men det blir inte nödvändigtvis så mycket svagare för det. Allt från scenen hörs ändå. Antingen helt akustiskt (som till exempel trummor) eller förstärkt, (till exempel elgitarren genom gitarrförstärkaren).

Allt det där kan du som ljudtekniker inte påverka från mixplats under pågående konsert. Och inte nog med det. Balansen mellan de olika instrumenten stämmer inte längre. Oftast är sången det som behöver mest förstärkning för att nå fram. Minskar du då volymen på allt som går genom mixern så blir sången mest drabbad, trummorna hörs utan PA. Du får dra ner bara trummorna istället, om det är de som är för starka. Om du drar ner det som är för starkt helt och hållet, och det fortfarande är för starkt, ja då har du problem. Scenljudet är för starkt.

För starkt scenljud (igen)

Om du i förväg vet att det kan bli problem med för stark volym från just trummorna, kan du använda en större eller mindre bur av plexiglas runt dem. Under pågående konsert måste du antingen jobba med balansen på den befintliga totalvolymen, med rundgång som övre gräns eller får du lämna mixplats, tränga dig fram genom publikhavet, upp på scenen, dra ner volymen på det som behövs och be trummisen att inte slå så hårt. (Om du inte har en scentekniker som kan göra det föga avundsvärda åt dig.)

Med för starkt scenljud har du inte längre någon kontroll över utljudet och kan lika gärna gå hem. Det gäller alltså som ljudtekniker att redan före soundcheck få musikanterna att förstå att det blir sämre om scenljudet tillåts bli för starkt. Om det nu finns tendenser åt det hållet vill säga.

Problemet med för starkt scenljud växer desto mindre lokalen är. På till exempel en idrottsarena finns ingen överhängande risk att instrumenten på scenen blir för starka utan förstärkning, eftersom lokalen ”sväljer så mycket ljud”. I en liten lokal låter de ljudstarka instrumenten väldigt mycket redan utan förstärkning.

Moraliskt ansvar för andras hörsel

Som ljudtekniker har du både ett moraliskt ansvar för publikens hörsel. det juridiska ansvaret ligger hos den "verksamhetsansvarige". Den verksamhetsansvarige är enligt miljöbalken skyldig att ”fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga sådana verkningar” (26 kap. 19§) men det högst sannolikt att det blir du som ljudtekniker som kommer att få till svars inför den verksamhetsansvarige. Du ska inte och får inte utsätta folk för skadliga ljudtrycksnivåer.

Lagar och rekommendationer om ljudtrycksnivån

Rekommendationer till stöd för tillämpningen finns i: Socialstyrelsens allmänna råd om höga ljudnivåer (SosFs 2005:7). En del kommuner har denna författning som krav. Författningen säger i korthet följande om ljudtrycksnivåer:

Riktvärden för platser dit barn under 13 år inte har tillträde

• Maximal ljudtrycksnivå: 115 dBA
• Medel ljudtrycksnivå: 100 dBA

Riktvärden för platser dit både barn och vuxna har tillträde

• Maximal ljudtrycksnivå: 110 dBA
• Medel ljudtrycksnivå: 97 dBA

Dessutom stipuleras att särskild hänsyn bör tas i verksamheter som är direkt riktade till barn (till exempel knattediskotek). Där bör en medelljudnivå under 90 dBA eftersträvas.

Upplevelsen av ljudtrycksnivå

Vad som upplevs som för starkt är mycket individuellt. Det händer att olika människor på samma konsert tycker att det är både för starkt och för svagt. Det beror på att alla har olika känslig hörsel och syfte med varför de är där: för att prata, för att lyssna eller kanske både och.

Utsätts du för musik som du inte gillar upplevs det nästan alltid som för starkt så fort den är på. En symfoniorkester kan ibland vara starkare än ett rockband. En blåsorkester kan producera högre ljudnivåer än metal-konserten. Det finns skillnader i intensitet och medelnivå men det man gillar det tål man mer av.

Den mentala inställningen har stor betydelse för hur starkt det uppfattas. Stora högtalare och många mikrofoner kan för en del signalera: ”Nu kommer det att bli starkt.”

Vid ett tillfälle kom det fram en ur publiken och ville att jag skulle ”sänka ljudet”. Jag tyckte själv att det var på gränsen till för svagt så jag drog ner en regel som inte användes till något medan den klagande tittade på. ”Nu är det bra!” sa han. En annan gång var det tvärtom (också ett vanligt fenomen), en tjej kom fram och sa: ”Min killes gitarr hörs inte!”. Jodå, det gjorde den. Är man ”jävig” i sitt lyssnande upplever man ofta att det man lyssnar efter inte hörs tillräckligt. Teknikern måste dock tänka på helheten. Gitarristens flickvän är sällan en bra referens.

Du får dock akta dig för att avfärda alla synpunkter som psykologiskt betingade. Varje gång bör man självkritiskt lyssna efter om det ligger något i den kritik som framförs.

Lokalens akustik

Lokalens utformning och akustik begränsar hur starkt det går att spela.  Det går inte att spela starkare än lokalen ”klarar av” – lokalens akustiska svagheter blir tydligare ju starkare du spelar. Samma sak med ljudanläggningen – man kan inte spela starkare än den klarar av för då låter det inte heller bra. Ett dåligt ljud upplevs nästan alltid som ”för starkt”. Är ljudkvalitén bra kan man ”kräma” på lite extra utan att folk upplever det som för starkt.

Val av volym

Ljudteknikern får alltså vid val av volym fråga sig:

• Vad är det för musik?
• Vad är det för publik?
• Vad klarar lokalen?
• Vad behöver/har jag för anläggning?
• Uppfylls lagtexten i miljöbalken, socialstyrelsen rekommendationer och kommunens krav?

Utifrån det gör du bästa möjliga avvägning. Alla kan inte bli nöjda men majoriteten bör vara det. I mången typ av musik och föreställningar är volymen i sig en del av upplevelsen. Då vill du inte spela svagare än nödvändigt. Självklart måste du hålla sig under skadliga nivåer, både för din egen och andras skull.

Men publiken har själv det slutliga ansvaret för sin egen hörsel. Har man frivilligt ställt sig en halvmeter från högtalaren så har man själv bidragit till att markant öka risken för hörselskador.

Å andra sidan har publiken betalt dyrt för att avnjuta en musikal från första parkett ska de inte behöva gå därifrån för att slippa hörselskador.

Min uppfattning är att rockmusik på en rockkonsert, för ungdomar mellan 15 och 65+ år, ska låta starkt. Det ska vara en fysisk upplevelse, utan att överskrida skadliga nivåer. Är publiken både yngre och äldre än så bör du hålla igen en del. Å andra sidan: en finstämd viskonsert för sittande publik i en hörsal ska bara ”luftas ut” utan att låta förstärkt.

Volymen är en del av den konstnärliga utformningen av ljudet. Rätt volym, till rätt musik, till rätt publik och i rätt lokal, alltså.

Kommunicera med ett gemensamt teckenspråk

Därför ska du soundchecka första låten sist

Ta en välbehövlig rast nu och låt det var tyst innan konserten börjar. Ät en bit mat och samlas i god tid innan konserten för att stämma instrumenten, förbereda er och ladda.

Sammanfattning

• Placera medhörningshögtalarna nära de musikanter som ska höra från dem.
• Rikta medhörningshögtalarna mot musikanternas öron.
• Rikta medhörningshögtalarna in mot scenen, inte ut till publiken.
• Se till att medhörningshögtalarna inte spelar rakt in i mikrofonerna.
• Använd masterequalisrar för att få bukt med kvarvarande rundgångar.
• Använd IEM istället så slipper du tänka på de fem ovanstående punkterna.
• Närmicka och hitta mikrofonplaceringar som låter bra.
• Skapa ett välbalanserat ljud från scenen utan front of house.
• Var sparsam med vad du lägger ut i medhörningen.
• Se till att scenljudet inte blir för starkt.
• Ta ut hörselskydden. Är det för starkt - minska volymen istället.
• Gör klart medhörningsljudet så långt det går under soundcheck.
• Kom överens om ett gemensamt teckenspråk under spelningen.
• Ta rast och låt det vara tyst innan konserten börjar.

Nästa steg är konserten!

I nästa steg kommer du att få veta varför det heter live, varför du ska och hur du mixar med både teknik och känsla, hur du kan tänka om du mixar flera olika band och/eller i olika lokaler, samt hur du hittar och stoppar rundgångar - om de trots allt uppstår.