Fixa bra medhörning redan innan soundcheck

Här nedanför kan du provläsa utkastet till ett av kapitlen i min kommande e-bok: "Skapa Bra Medhörning"

E-bokens hela innehållsförteckning hittar du genom att klicka här.

Fixa allt som går innan soundcheck

Om du någon gång tapetserat eller målat om så vet du att förarbetet är avgörande för slutresultatet.

Förarbetet innan soundcheck är en viktig bit som det ofta slarvas med, eller helt sonika bakas ihop med soundchecken. När det är dags för soundcheck ska ingen behöva stå och vänta medan någon fixar söndriga kablar fixas, eller gör inställningar som kunde ha gjorts i förväg.

Jag skulle vilja påstå att det är här det ofta fallerar: ljudanläggningen är inte testad och justerad när soundchecken börjar. Det resulterar i en ”jobbig” soundcheck som ändå inte når fram till målet – bra ljud till publiken OCH på scenen.

För att soundchecken ska bli effektiv, meningsfull och ge förutsättningar att skapa bra scenljud och publikljud, bör du ha gjort vissa förinställningar, testkört alla system, optimerat nivåer och stämt av rummet.

Det är inte så komplicerat som det kanske låter. Det handlar om relativt enkla förberedelser.

Starta all PA-utrustning i rätt ordning

När allt är riggat samt alla kablar är dragna och kopplade så är det dags att starta upp all utrustning.

Detta behöver göras i en viss ordning för att undvika att skada utrustningen och/eller hörseln genom de ”smällar” som kan uppstå när man slår på och av olika apparater. Det viktigaste är att du slår på slutstegen sist. När du "stänger ner" slår du av slutstegen först.

Smällarna beror på att varje gång man ändrar en strömbrytares läge orsakar strömmen ett litet sprakande precis innan eller efter strömbrytarens metalldelar har kontakt med varandra. Strömmen har nämligen förmågan att ”hoppa över” från en ledande del till annan närliggande del. Det orsakar störningar på elnätet som i sin tur kan tas upp i signalkedjan och förstärkas genom slutsteget.

"Slutstegen slås på sist och av först."

Uppstart av PA-anläggningen

Slå först på all utrustning utom slutstegen. Kolla att slutstegens gainkontroller står på minimum. Därefter slår du på slutstegen, ett i taget och låt det helst gå några sekunder mellan varje slutsteg. Vrid upp slutstegens gain-rattar till önskat läge.

När alla apparater står på on kontrollerar du att alla fungerar, säkringarna håller och att det inte hörs några störningar så här långt.

Avstängning av PA-anläggningen

När det blir dags att stänga av gör du det i omvänd ordning. Börja med att dra ner volymen till minimum på slutstegen. Sedan stänger du av slutstegen och först därefter stänger du av övrig utrustning.

Konfigurera i förväg

Förinställa, konfigurera och göra en "set up", är tre olika ord för samma sak. Det kan till exempel innebära att

  • märka upp vad alla kanaler ska vara till. Om du har ett analogt mixerbord förser du dig med en rulle märktejp (maskeringstejp är bannlyst eftersom den brukar fastna för gott) och en vattenfast märkpenna med lagom grov spets. Tejpa längst ner under alla reglar utmed hela mixerbordet. Det brukar finnas plats för det. Undvik att tejpa över kanalnumren. Skriv in en kort text för vad som ska finnas på varje kanal och eventuella subgrupper. Använder du många sendar är det bra att märka upp sendarna också. I en stressad situation ska du inte behöva fundera på om det var aux 1 eller aux 2 som gick till frontmonitorerna. Som extra säkerhet, använd samma logik varje gång, till exempel att översta senden alltid går till trummonitorn. Gör det som känns mest logiskt för dig, bara du gör likadant varje gång. Samma gäller för kanalupplägget: kanal 1 alltid baskagge och så vidare. På digital utrustning brukar det gå att namnge saker och ting direkt i displayen.
  • adressera så att önskade signalvägar erhålls. Det kan till exempel vara att: skicka kanalerna till mastern och/eller subgrupper och skicka master, aux sends med mera till önskade utgångar (det sistnämnda gäller endast digitala mixerbord). Det går fortare och är bra om du förväg har tänkt ut och ritat upp signalvägarna. Ett kanalschema och enkelt blockschema brukar räcka.
  • ställa in de knappar och rattar som du vet exakt, eller ungefär, hur de ska stå. Det kan till exmpel vara: fantommatning till alla kondensatormikrofoner, hipassfiltren, panoreringar, ratio (på kompressorer) och att vrida (eller dra) upp alla mastrar till dess nolläge.
  • nollställa (nolla) alla övriga funktioner, som till exempel equalisern. Observera att vissa rattar har nolläget i mitten (till exempel panoreringen).

Digitala mixerbord har ju den fördelen att alla inställningar går att spara, så om du använder samma mixerbord på alla spelningar slipper du börja från början varje gång.

I konfigureringen ingår alla delar i PA-systemet, inte bara mixerbordet.

Funktionstest av PA:ts alla system

När du konfigurerat PA-anläggningen är det dags att testa att alla system fungerar som de ska. Det brukar kallas för att göra en linecheck.

Linecheck innebär att du testar att alla linjer (läs kablar och signalvägar) fungerar samt att allt låter som det ska. Om inte, är det bättre att upptäcka glapp och trasig utrustning innan soundcheck än under densamma.

Gör så här

Testa ett system i taget. Använd gärna någon form av musikspelare, oscillatorn är så tråkig att lyssna på i längden. Lyssna att varje system låter som de ska, att alla högtalare finns med och att alla rattar går till de ändamål man tänkt sig.

  • Börja med det viktigaste, det vill säga front of house left/right.
  • Fortsätt med medhörnigssystemen, ett i taget.
  • Testa (eventuella) övriga front of house-system, skvaller, inspelningssystem etc.
  • Prova att signal kommer fram till, och tillbaka från, alla effektenheter.
  • Testa eventuella övriga signalvägar som inte redan blivit testade.
  • Testa att alla (trådbundna) mikrofoner och lineboxar fungerar och att de ligger på de kanaler du har tänkt dig.
  • Prova att alla trådlösa system fungerar och att de inte interfererar med varandra.
  • Testa talkback och intercom.

Viss linecheck, till exempel foh, kan du välja att göra i samband med kabeldragningen, för att efter hand försäkra dig om att allt är som det ska.

Allt fungerar?

Grattis! Hela kablar, noggrann kabeldragning och konfiguration minskar risken för att behöva felsöka. Men misströsta inte om något inte fungerar som det är tänkt. Det handlar om komplexa system och det finns många ställen det kan gå fel på. ”Alla rätt” med en gång är trots allt inte så vanligt.

Men om inte allt fungerar ...

Försök ringa in eventuella fel genom att mäta eller lyssna var i kedjan signalen försvinner. Gå systematiskt till väga. Följ helst signalens väg. Använd uteslutningsmetoden. Gör en förändring i taget, så du vet var felet ligger. Prova misstänkt kabel eller utrustning någon annanstans för att förvissa dig om dess status.

Nivåoptimering - från mikrofon till högtalare

Nivåoptimering, gainoptimering eller gainstruktur är signalnivån i ljudanläggningens olika delar, genom hela signalkedjan, från mikrofon till högtalare.

Syftet med gainoptimering är att få ner brum- och
brusnivåerna samt skapa en nivåmarginal
(headroom) så att ljudet inte blir förvrängt (distar).
Det gör du genom att optimera nivåjusteringarna
genom hela PA:t, från mikrofon till högtalare.

För att få bästa möjliga ljud är det viktigt att ha en rätt justerad gainstruktur.

Dålig gainstruktur resulterar i

  • distorsion på starka partier eller hela tiden
  • att svaga partier drunknar i brus
  • både och.
dynamikomfång

Bilden: X-axeln (den vågräta) är tiden och y-axeln är signalnivån. Signalen visas i svart. Ju svagare signal desto starkare hörs det brus som det alltid generas, mer eller mindre av, i all elektronik. Signalnivån bör alltså vara så stark som möjligt utan att den överskrider varje apparats egen distortionsnivå.

Med tokig gainstruktur kan dynamikomfånget försämras så till den milda grad att till och med den bästa PA-anläggning börjar låta som en kassettbandspelare med järndioxidband (för dig som minns dem). Än värre är distorsion i slutsteget, förutom att det låter illa kan det orsaka högtalarhaveri.


Dynamikomfång

Diagrammet visar ett flertal begrepp du bör känna till, bland annat för att gainoptimera. Läs mer i brödtexten.

Gainoptimering förutsätter att du vet en del om decibel, signalnivåer och dynamikomfång.

Dynamikomfång är skillnaden (i decibel) mellan det svagaste och det starkaste partiet i till exempel ett musikstycke eller under en hel konsert.

I alla elektroniska kretsar uppstår mer eller mindre brus (beroende på kvalitén). Med elektroakustiskt brus menas även ”brus” från yttre kommande ljud, till exempel fläktar, publiksorl, trafikbuller etc.

Distorsionsnivån sätter ett tak för hur hög nivån kan vara. Går man över den börjar det att dista och det låter inte vackert.

Dynamikomfång används även som begrepp för såväl enskild ljudapparatur som för hela ljudanläggningen. I en ljudapplikation begränsas dynamikomfånget av den elektroakustiska brusnivån (lägsta nivå) och distorsionsnivån (högsta nivå).

En bit under distorsionsnivån hittar vi den nominella nivån som är den standardnivå man ska hålla sig runt. Det är då VU-mätarna visar noll VU.

 Utrymmet mellan den nominella nivån och distorsionsnivån, kallas för nivåmarginal eller headroom (eng). Som vi vet är ljud inte alltid så snällt och ligger still på samma nivå hela tiden utan ibland blir det svagare och ibland blir det starkare. Och så plötsligt kommer ett kort parti, kanske bara en ton eller trumslag, som är tillfälligt starkare än allt annat, en "nivåtopp", på engelska: peak. Då måste det finnas utrymme för den, det vill säga nivåmarginal / headroom, så att det inte distar direkt.

Signalen får inte heller bli för svag för då dränks den i brus. Utrymmet mellan brusnivån och den nominella nivån kallas signal/brusförhållande. Självklart är det en fördel om brusnivån är så låg som möjligt. Det ökar avståndet till den nominella nivån och innebär ett bättre signal/brusförhållande.

"Apparaternas nivåer måste anpassas till varandra för att få ut största möjliga dynamikomfång."

Den enkla eller den svårare gainoptimeringen?

Gainoptimering handlar alltså om att maximera PA-anläggningens dynamikomfång. Även ett litet PA kan med fördel gainoptimeras. Det kan till och med vara äänu viktigare för ett litet PA än ett stort, därför att ett mindre PA ofta har lite lägre kvalité på de apparater som ingår i PA-anläggningen (läs, mindre dynamikomfång). Det finns två varianter att välja på; en enkel och en svårare.

Här avses de olika systemens (i första hand monitorsystemen och front of house-systemet) gainstruktur från mixerbordets mastrar till slutstegen.

En enkel variant: gainoptimering av slutsteget

Endast slutstegens input levels optimeras. Alla övriga input/output levels ställs på noll (unity gain). Slutstegen input level ställer du på minus tio till tjugo decibel, beroende på vilket headroom (nivåmarginal) och vilken volym du behöver.

Den enkla varianten fungerar lika bra som den svårare, under förutsättning att all utrustning har samma nominella nivå, dynamikomfång och nivåmarginal (headroom). Det är mycket sällan att så är fallet.

Den svårare varianten: gainoptimering av hela systemets signalkedja

I den här varianten anpassar du varje apparats ingående distorsionsnivå till föregåendes utgående distorsionsnivå. Först behöver du ta reda påden aktuella utrustningens in- och utgående distorsionsnivåer (clip levels). De finner du vanligen i respektive bruksanvisnings tekniska specifikation. Om du inte har den så hittar du den på tillverkarens hemsida. Den här varianten ger bäst resultat.

Så gainoptimerar du hela PA-systemets signalkedja

Att gainoptimera hela PA-systemets signalkedja är den svårare varianten. Den enkla varianten finns beskriven ovan. du tar ett system i taget. Det naturliga är att börja med front of house och sedan medhörningssystemen, ett i taget.

Använd input levels

Gainoptimering av de olika systemen sker med hjälp av input levels på all utrustning som ingår i signalkedjan, från mixerbordets master till slutstegen.

Ställ alla output levels på nolläget

Alla output levels ska ställas in på den nominella nivån, nolläget (unity gain). Justera aldrig upp utrustningens output level. Det finns nästan alltid elektronik efter en output level och följden blir att du minskar nivåmarginalen i den. Nolläget är inte detsamma som minimum. Det brukar ligga cirka 75 procent upp.

"Nivåjustering ska ske i signalvägsordning."

1.Börja med slutstegens gainrattar på minimum så att inga kraftiga ljud går ut av misstag.

2.Koppla in en brusgenerator med skärt brus (pink noise) på en kanals linjeingång (line in), eller använd mixerbordets brusgenerator, om sådan finns. Om du går in på en kanal, kontrollera att kanalens equalizer är av och att ingen annan utrustning är insertad på kanalen. I nödfall kan en oscillator användas. Välj först frekvensen 1 kHz, men efter eventuellt aktivt delningsfilter måste du välja en frekvens inom det frekvensområde som kommer ur delningsfiltrets olika utgångar.

3.Ställ in gainen på noll förstärkning. Justera brusgeneratorns output level tills VU-mätaren visar noll med pfl-knappen nere. Tryck därefter upp pfl och dra upp kanalens regel till noll.

4. Adressera ut kanalen till det system du vill justera och kontrollera att VU-mätaren visar noll VU på utgången, om inte justera utgångsmodulens output level.

5. Justera input level på nästa apparat i signalkedjan så att VU-mätaren visar noll VU plus eller minus skillnaden i distorsionsnivå mellan apparaterna.

6. Upprepa föregående steg genom hela signalkedjan fram till slutstegen.

 7. Justera sedan slutstegets rattar för ingångsnivån till mellan -20 och -15 decibel. (“Noll decibel” är max.) Detta blir slutstegets nivåmarginal.

  • Om ljudnivån inte räcker till - skaffa ett
    slutsteg med högre effekt och/eller mer
    lättdrivna högtalare.
  • Om ljudnivån är för stark, öka
    nivåmarginalen ytterligare (= minska
    slutstegets ingångsnivå genom att vrida åt
    vänster på rattarna) tills önskad maximal
    ljudnivå erhålls.
  • Låt alltså mixerns kanalreglar och masterreglar
    ligga runt nolläget och dra ner ingångsnivån på
    slutsteget till önskad maximal volym. Då kommer
    du märka en betydande skillnad i brusnivå jämfört
    med om du gör tvärtom (det vill säga slutsteget på
    max och volymreglarna långt under noll).

8. Upprepa proceduren från punkt 5, för övriga system.

9. Justera nivåer till och från effektprocessorer på liknande sätt.

  • Med en effektprocessor uppkopplad via aux send låter du master aux send ligga på den nominella nivån (noll).
  • Ställ effektprocessorns ingångsnivå på noll (eller mindre om det distar).
  • Effektprocessorns output level ställer du också på noll och justerar sedan önskad mängd effekt på den mottagande effektreturen (men individuella justeringar görs förstås på respektive kanals aux send).

Nu har ljudanläggningen största möjliga dynamikomfång.

Att tänka på när du gainoptimerar

Justera i signalvägsordning

Du måste göra nivåjusteringarna i signalvägsordning för att lyckas.

Starkt ut, dämpa in vid behov

Generellt bör du hellre ha en stark utgående nivå (output level) på den sändande utrustningen och vid behov dämpa ingångssignalen (input level) på den mottagande utrustningen, än tvärtom.

Se nivåerna på VU-mätaren eller mät med en voltmeter

Till din hjälp att hitta rätt ingående nivå finns det ofta en VU-mätare på varje apparat. Du måste veta om den visar noll VU vid +4 dBu eller vid 0 dBu, det kan tyvärr variera mellan olika tillverkare, titta i bruksanvisningen. Ett annat sätt, eller om det inte finns VU-mätare, är att mäta signalnivån med en voltmätare. Om mätinstrumentet inte har någon decibelskala måste du kunna räkna om decibel till volt och vice versa. Du kan också gå efter graderingen på input level, förutsatt att den är graderad i decibel. Dem mest exakta resultatet får du med voltmetern men i praktiken är vanligen VU-mätare eller graderingar tillräckligt rättvisande.

Om du måste kombinera balanserad utrustning med obalanserad utrustning

Obalanserad utrustning, med en nominell nivå på –10 dBV (0,316 V), har ca 12 dB svagare nominell nivå än balanserad utrustning med en nominell nivå på +4 dBu (1,23 V). I det läget behöver du räkna om specifikationens dBV-värde till dBu, eftersom det inte går att jämföra dBV och dBu rätt av.

En del utrustning har en omkopplare mellan –10 dBV och +4 dBu. För ingången ska den stå i samma läge som föregående apparats nominella nivå och för utgången i samma läge som efterkommande apparats nominella nivå. Om båda apparaterna har valbar nivå väljer du +4 dBu.

Om det inte finns någon input level ...

Om det inte finns någon input level måste du skaffa en extern pad eller gain som du kopplar in mellan de två apparaterna, så nära ingången som möjligt. En kompromiss är att du optimerar alla apparater som har input levels och struntar i de som inte har det. Då får du ta den försämring som det medför, men om du kopplar ihop utrustning med olika nominell nivå måste du göra något åt det, eftersom skillnaden i nivå är så stor.

Om du saknar uppgifter om utrustningens distortionsnivåer

Har du inga uppgifter om utrustningens distorsionsnivåer behöver du ett oscilloskop för att avläsa distorsionsnivån. För att den mätningen ska vara rättvisande måste du använda en brusgenerator med skärt brus och inte oscillatorn.

Mer om gainoptimering

Nivåoptimering är ett stort ämne så jag har skapat en webbkurs om du vill fördjupa dig i ämnet:

Klicka här för att komma till webbkursen "Hur du optimerar dynamikomfånget"

Nu är det dags för den sista och kanske viktigaste uppgiften innan soundcheck: masterequalisning.

Förebygg rundgång med masterequalisning

Syftet med masterequalisning är att i förväg hitta de frekvenser som orsakar rundgång lätt, för att sedan dämpa dem på masterequlisern.

Masterequalisning kallas ibland för att "ringa ut lokalen". Mer om det längre ner.

Grafiska equalisrar, externa eller interna, passar bra för det här.

PA-anläggning grafisk equaliser

Externa 31-bands analoga grafiska tvåkanals-equalisrar. Här DBX 3231L.

Som namnet antyder påverkar en masterequaliser hela mixen. Syftet är som sagt att dämpa de frekvenser som fortfarande sticker ut i rummet samt ta udden av PA-anläggningens "pucklar" i frekvenskurvan; det är nämligen de frekvenser som kommer att gå runt först.

"Rigga rätt så blir resten lätt"

I ett tidigare inlägg skrev jag: "Rigga rätt så blir resten lätt." För först när du har placerat medhörningshögtalarna, front of house-högtalarna och mikrofonerna på ett sätt som motverkar rundgång är det dags för masterequalisning. Två andra sätt att minska risken för rundgång är att använda rundgångseliminatorer och /eller att sänka den totala volymen.

Rundgångseliminator
En rundgångseliminator dämpar automatiskt de frekvenser som det är på väg att bli rundgång vid. Bandbredden (Q-värdet) brukar var mycket smalt, ofta 1/10 oktav, ibland ännu smalare, (Jämför med
1/3 oktav på en 31-bands equaliser) för att ljudet inte ska påverkas för mycket.

Mitt råd är att du först vidtar alla andra åtgärder för att slippa rundgång och sedan eventuellt använder rundgångseliminatorn som en extra säkerhet för oförutsedda situationer. Ditt jobb går egentligen ut på att den inte ska behövas.

Sänk den totala volymen
Ett enkelt sätt att minska risken för rundgång är att hålla nere den totala volymen. Ju lägre volym desto mindre risk för rundgång. Ju starkare volym du vill ha eller behöver desto mer får du jobba med mastereqalisning och de metoder som har beskrivits här ovanför.

Börja med att koppla in masterequalisrarna

Om mixerbordet har inserts på master out och aux sends kan du koppla in dina masterequalisrar där. Annars drar du kablar från respektive utgång på mixerbordet till ingångarna på slutstegen (via eventuell multikabel) Har du aktiva högtalare är slutstegen inbyggda i högtalarlådan så då är det dit du ska dra dem.

På digitala mixerbord brukar det finnas grafiska equalisrar i mjukvaran som du adresserar, eller drar virtuella kablar till master inserts (för publikljudet) och aux inserts (för monitorljudet).

Signalvägen är densamma för både digitala och analoga mixerbord. (Se bild.)

Så kopplar du in masterequalisern

Bilden: Två varianter på hur masterequlisern kan anslutas till mixern. NC= No connection. När en kontakt pluggas in i insert bryts den ordinarie signalvägen i alternativ ett.

Så ställer du in masterequalisrarna

Innan du börjar ställa in masterequalisrarna så förvissa dig om

  • att alla masterequalisrar är nollade, eller avstängda
  • att mixerbordets equalisrar på kanalerna är nollade, eller avstängda
  • att riggningen är klar.
Bild från ett digitalt mixerbord - En masterequaliser för medhörningen

Bild på en grafisk equaliser i ett digitalt mixerbord.

Att flytta eller byta mikrofoner och högtalare efter masterequalisningen spolierar hela arbetet och det är bara att börja om igen.

Om du har ett aktivt delat system måste även balansen mellan de olika frekvensområdena ha justerats på slutstegen för respektive frekvensområde.

Stäm av ett högtalarsystem i taget. Normalt börjar du med front of house och fortsätter sedan med medhörningen och eventuella övriga system, ett i taget.

Hitta problemfrekvenserna och stäm av lokalen

För all masterequalisning gäller det att hitta lokalens problemfrekvenser och dra ner (skära) dem lagom mycket. ”Lagom mycket” innebär precis så mycket så att problemen försvinner, men inte mer. Masterequalisningen är klar när du nått önskad volym eller justerat maximalt cirka sex olika frekvenser.

"Syftet med masterequalisning är att kompensera för lokalens akustiska brister."

Det finns olika metoder för att hitta frekvenserna som sticker ut och kan orsaka rundgång. Du kan till exempel använda avancerade mätverktyg, lyssna på hur din favoritmusik låter eller så kan du “ringa ut rummet”. (Se förklaring längre ner.) Här följer de tre nämnda metoderna.


1. Mät med en spektrumanalysatorn
Ett mätverktyg som används flitigt är spektrumanalysatorn. Du spelar upp ett brus som innehåller alla frekvenser (så kallat pink noise) och placerar ut en mätmikrofon på en specifik plats i lokalen. Mätmikrofonen kopplas till spektrumanalysatorn som visar en grafisk kurva över lokalens frekvensgång.
De frekvenser som är starkare än övriga dämpar du med equalisern.

...  men lita på dina öron
Det är inte alltid så enkelt att det låter bäst om du slaviskt kompenserar efter mätverktygens värden. Du behöver troligen addera en del av din egen känsla och erfarenhet för hur det ska låta. Det är därför som även mindre vetenskapliga metoder, som att lyssna på din favoritmusik eller ringa ut rummet kan fungera väl så bra. Se mätverktygen som en hjälp och ett stöd att hitta rätt men låt alltid öronen avgöra i slutänden. 


2. Lyssna på din favoritmusik
Att lyssna på din favoritmusik är en metod som syftar till samma sak - att hitta frekvenserna du behöver dämpa. Spela därför upp musik som du är väl bekant med och som innehåller hela frekvensregistret från djupaste bas till högsta diskant. Lyssna vilka frekvenser som sticker ut jämfört med hur det brukar låta i din referenslyssning (i till exempel en studio som du brukar vara i).

3. Ring ut rummet
En annan metod är att dra upp master aux send (totalvolymen i ett medhörningssystem) sakta tills det börjar gå runt. Var försiktig så att det inte blir okontrollerad rundgång. Håll masterreglarna på gränsen till rundgång. Försök sedan att identifiera vilken frekvens det är som går runt och dra ner den tills det slutar. Gör om proceduren tills du uppnått önskad volym. Behöver du dra ner mer än fem till sex frekvenser så behöver du rigga på ett bättre sätt.

Det kräver en viss övning att hitta rätt frekvenser men det går att öva upp sitt gehör för detta. Ganska omgående kan du avgöra om det är i bas-, mellan eller diskantregistret det går runt. Du kan prova dig fram till rätt frekvens genom att dra ner equaliserns sliders en och en och höra när rundgången försvinner.

Ett alternativ är att först dra upp dem lite försiktigt och lyssna om rundgången ökar i styrka. Släpp aldrig taget om aux master. Var beredd att dra ner dem om rundgången blir för stark.

Kompensera även för PA-anläggningens sviktande frekvensgång

Masterequalisern kan även användas för att kompensera för sviktande frekvensgång i medhörningssystemet. Ponera att medhörningshögtalarna har en dipp runt 2,5 kHz, ja då kan du förstärka (boosta) just detta område för att få en rakare frekvensgång.

När alla steg är klara: Lyssna övergripande. Gå runt och lyssna att du har god täckning över allt. Är det inte det får du fundera på om du kan rodda om för att få det bättre eller om du måste komplettera med fler högtalarsystem. Har du tid över efter detta kan du lyssna efter snygga och lämpliga reverbprogram.

Innan soundchecken börjar försäkrar du dig om att

  • allt fungerar och ligger på rätt kanaler
  • alla instrument är väljusterade och välstämda
  • lämplig mikrofon är vald
  • mikrofonplaceringen är den optimala.

Nästa steg är soundcheck! -->

Vad tycker du om innehållet ovan? Är det något du inte förstår, något du saknar eller har andra synpunkter på, får du gärna skriva det i kommentarerna nedan. Tack för att du hjälper till att förbättra texten! 🙂

>